Att mötas i Coronatider

Nu är jag nyss hemkommen från veckans promenad med några medlemmar från SPF här i Leksand. Jag har deltagit i några av dessa tisdagspromenader med andra som gärna vill ha lite sociala kontakter med människor i vår egen ålder och som är nyfikna på nya saker och platser här i Leksand. Vi har haft fika med oss de flesta gånger men idag var det för kallt så jag smet in på vårt konditori Siljan för att köpa färskt bröd och ta en snabbfika innan promenaden. Där är det verkligen coronaavstånd och det gick alldeles utmärkt. Jag har noterat att på fm vid 10-tiden och på em vid 14-tiden är det rätt tomt i affärerna så då passar det mig att vara på Noret, vårt centrum här.

Vi pratar om allt möjligt när vi går och minnen, platser, husen vi passerar och händelser som inträffat i våra liv och som vanligt kan jag inte låta bli att dela med mig om Mindful Tapping och de olika metoderna i EFT. jag berättar lite om hur jag använder dem och det visar sig finnas ett intresse för det här. Mycket roligt tycker jag och längtar verkligen efter att få dela med mig. Jag blir så glad över intresset och tacksam över den öppenhet som min omgivning visar. Det är härligt med nyfikenhet!

Livet går ju vidare och pågår än och min nyfikenhet och vetgirighet är inte stillad så jag forskar vidare och lär mig mer om Energimedicin så får vi se om det finns de som vill dela den här kunskapen med mig. Det finns så många enkla metoder som kan förbättra vår hälsa och vårt mående utan att kosta så mycket och utan att förorena vår miljö och våra kroppar.

För nyfikna: Donna Eden och Prune Harris på youtube är källor till mer kunskap.

Livet mellan 70-80 år

” Min bild av livet står ibland i vägen för livet självt” Patricia Tudor Sandahl

Ja, vad har jag egentligen för bild av livet i den här åldern? Vad jag vet har jag nog aldrig tänkt på det men nog finns det en när jag tittar närmare. Och det jag ser skrämmer mig och jag känner ett motstånd i kroppen att se den.

I dagens meditation insåg jag med stark klarhet att jag lever proaktivt. För mig innebär det att jag ständigt försöker tänka ut vad som kan hända och gör olika handlingar för att förebygga händelser. Jag minns att någon närstående sa åt mig en gång: ”Du ser ju vad jag vill innan jag ser det själv och det är väldigt bekvämt”.

När jag känner efter innebär det ju för mig att ständigt vara på tå! Mycket sällan här och nu! Det är en av anledningarna till att jag mediterar varje dag innan dagen startar. Jag behöver flera reflektionsstunder på dagarna för att registrera vad jag gör – så att jag kan välja vad och hur jag VILL göra. Och det är säkert – jag vill inte leva på tå!

Vad är alternativet? Min fundering just nu är – lita på att jag kan hantera situationer och saker som kommer upp när de inträffar! När den tanken dyker upp sprider sig lugnet i min kropp och det är verkligen något jag längtar efter. Lugn och tillit till Livet.

I min bok ”När Förändringens Vindar Blåser” är det nog det jag kommit fram till men ,men innan tanken landat i kroppen tar det tid, lång tid! Och det känns på riktigt.

Nu vill jag hålla fast vid vid Tillitstanken och Här och Nu! För mellan 70-80 år är det dags att leva NU!

 

Lyssna

 

Ett av ämnena som jag ofta tar upp i mina workshops om Ledarskap och kommunikation är lyssnandet. Jag brukar fråga om någon har funderat över varför naturen har utrustat oss med 2 ören och 1 mun? Kan det vara någon mening med det? De flesta deltagare uppger att de inte tänkt på det men när  vi tittar lite närmare på vårt lyssnande så ser de flesta av oss en förbättringspotential där.

När jag sedan frågar om man väljer någon särskild person när man har något viktigt att berätta så svarar de flesta direkt, ja jag vet precis vem jag går till! Nästa fråga blir ju ”Varför den personen” -”Jo, den lyssnar så bra”

Nu blir det intressant, vad är bra lyssnande? ” Hon ser mig i ögonen – nickar och är tyst –  ställer några frågor – låter mig prata klart – sitter still – hör mig mm. Tydligen vet vi hur vi vill bli lyssnade på! Men hur lyssnar vi själva så?  jaha – där ser vi genast en förbättringspotential igen!

Och det är nu jag vill knyta an till mitt förra blogginlägg – det här är första steget mot förändring – vi behöver SE vad vi gör innan vi medvetet kan välja vad vi vill göra! Kom ihåg ge er själva beröm och erkännande nu – det är den du mest behöver erkännande från!

När jag gick min coachtraining i London för 20 år sedan hade jag bilden av att jag var en god lyssnare – javisst men jag upptäckte också att jag inte lyssnade klart på människor utan drog snabbt slutsatser om vad de skulle säga. När mitt antagande var klart slutade jag lyssna och började fundera ut råd om åtgärder istället. Alltså jag tog över ansvaret om hur problemet skulle åtgärdas och litade inte på att den andra kunde komma på lösningar själv. Där fick jag lära om ordentligt för att kunna coacha.

Grunden i min coachmodell Co-Active -Coaching är att betrakta mina medmänniskor som   HELA – KREATIVA – KOMPETENTA och det innebär att vi alla vet vad vi vill och också kan ta oss dit. Det behöver vi inte göra ensamma utan vi kan se till att ha en stödjande omgivning runt oss och ibland också en coach för lite mer professionellt stöd. När andra människor ger oss råd så ska vi komma ihåg att deras råd först gått igenom deras filter och ryggsäck av erfarenheter – så ingen objektivitet där inte!

Idag har jag lyssnat på Healing Trauma Summit med en psykolog som heter Bonnie Badenoch och som arbetar med Traumabehandlingar. Hon säger att lyssnadet är ett mycket viktigt verktyg i våra relationer och inom traumabehandlingen där man idag forskar på hur koppen reagerar på olika bemötanden så kan man registrera flera kroppsliga, fysiska, reaktioner kopplade till vårt nervsystem när vi blir lyssnade på.

Något av det allra mest betydelsefulla är att lyssna på någon utan en egen inre agenda, utan att värdera eller bedöma det vi hör . Nu pratar vi om små, inre rörelser som den andre registrerar med sitt nervsystem utan att själv vara medveten om det men ändå styrs av av det. Det är en lyssnarens, coachen, förälder, lärare mm främsta uppgift att lyssna, ta emot utan att styra och värdera det vi hör för det har visat sig ge fantastiska helanden.

Vi lyssnar ofta på små barn, djur, vuxna människor med talproblem, ex. afasi, demens mm. på det här sättet, utan att vi tänker på det. Kanske inte utan att värdera eller bedöma det vi hör men vi öppnar oss för fler intryck i lyssnandet. Jag brukar säga att vi lyssnar på flera olika plan men för att vi ska uppfatta det, behöver vi också lära oss att lyssna på oss själva, vår intuition och inre röster. Att lyssna inåt är verkligen en av vår tids stora utmaningar!

Att bli mottagen som vi är och att bli mottagen med alla våra tankar och funderingar som dyker upp i vårt inre under hela våra liv både våra minnen som vi medvetet minns och har ord för, explicita  minnen och de vi inte har ord för  – implicita minne, ordlösa minnen i kroppen är ett mycket kraftfullt sätt att möta både sig själv och andra.

OBS vad jag sa nu, både sig Själv och Andra, vi är lika viktiga båda!

 

 

 

Starta Förändringar

Förändringar är en av de säkra saker som livet bjuder oss på vare sig vi vill eller inte. Ibland kan vi styra dem men ofta har vi ingen möjlighet att påverka dem, bara förhålla oss till dem. Och där har vi valet, hur vi väljer att förhålla oss till det som sker är vårt val!

Jag jobbar mycket med förändringar och olika sätt att förhålla oss till dem med flera av mina kunder. En av de första saker vi alla behöver göra är att SE vad vi egentligen gör. Ofta rullar livet på och vi förundrar oss över att saker och ting upprepar sig, ”nu blir det sådär igen, varför då”? Och det är just det som är frågan, varför då?

Vi brukar ju säga att det finns minst tre olika sorters människor:

• en som ser till att något händer och bestämmer sig för vad som ska hända.
• en som följer strömmen  och följer med oavsett vad som händer
• en som vänder sig om och undrar vad hände nu?

Vi frågar också om någon bygger vindskydd eller väderkvarnar när förändringens vindar blåser, dvs. vill vi vara med eller gör vi motstånd?

Det är säkert olika beroende på vad det gäller men jag tror att det finns en mycket viktig ingrediens – vi behöver vara missnöjda med något innan vi vill vara med om förändring. Ju större missnöje desto större motivation till förändring.

Nästa sak är att verkligen SE vad vi gör idag – hur beter vi oss när vi får samma resultat jämt? Att SE kräver mod av den som vill se, ja det är bland det modigaste vi kan göra. När människor säger ”jag begriper inte varför det blir så här igen”  kan omgivningen ha sett och förstått, men om den försöker säga något så är det lätt att fortsätta blunda och ta till olika försvarsmetoder. ”Du förstår inte, du ser inte allt, mm.

Mina kunder är bland de modigaste jag vet när det gäller att verkligen in i detalj kolla in vad JAG egentligen gör! Men så har vi en regel också som är mycket viktig och som jag som coach håller hårt på – det är helt förbjudet att slå på sig själv vad jag än upptäcker att jag gör – !! Om jag ska kunna gå från ett omedvetet beteende till ett medvetet så måste jag våga SE och då ska jag inte ha med domaren Doris/Dick eller kritikern Kristina/Kaj. (se boken Det Osynliga Spelet ).

Första steget på väg mot förändring är att registrera mitt beteende utan värderingar och bedömningar! När jag kan det är  jag värd rosor och champange brukar jag säga.

Idag känns det som om i är väldigt många som är missnöjda, väldigt missnöjda med mycket. Det ger mig hopp för då är viljan till förändring på topp, sen gäller det att välja väg och riktning och där finns också många val . Men första steget våga SE vad vi/du gör innan ni/du väljer medvetet vad ni/du vill göra.

Ett sätt att komma underfund med det är att boka några coachsamtal för att få utmaningarna och stödet att plocka fram modet att SE. Välkomna att boka tider! mail: bsjode@gmail.com eller tel:070-6490883

 

Framåt med hälsan- januari 2018

Just nu är jag helt upptagen med att utforska min senaste diagnos – högt blodtryck!

Jag slåss som bara den mot detta och sättet jag fick diagnosen på. Vid ett arbets-ekg gick blodtrycket upp skyhögt och jag fick nästan genast avsluta min cykling. Sen skulle jag äta medicin annars levde jag mycket farligt! Av medicinen mådde jag mycket illa och efter juldagarna fick jag ny medicin. Jag mår fortfarande konstigt av den men är också rädd, vet ju mycket väl konsekvenserna av en stroke, men varför ”hotar” sjukvårdspersonal med det? Inget blir ju bättre av att jag är rädd och villrådig? Men det värsta är att må så dåligt av det jag stoppar i mig för att må bättre! Efter en månad mår jag verkligen inte bättre men är för rädd för att sluta medicinera, ond cirkel.

Hur tränar jag i den här situationen? Jag går, cyklar och styrketränar med fullt fokus på pulsen och vågar inte ta i någonstans, är det bra? Stressen sitter verkligen som en smäck i kroppen just nu, och min starkaste känsla är att det är den som är boven i mitt drama. Jag hade aldrig förstått vilka konsekvenser det blir fysiskt av att leva i stress-situationer så länge som jag gjorde det. Det värsta var ju att jag inte ens förstod att jag levde så och då är jag ändå rätt medveten. Hur många andra människor lever så och utvecklar sjukdomar när de hjälper och stödjer sina anhöriga som är har det svårt eller som har beroendesjukdomar där vi inte kan påverka dem alls?

Jag läser mycket och just nu är det bl.a Anders Hansens ”Hjärnstark” som är aktuell. Där tycks allt lösa sig med träning, fysiska sjukdomar och psykiska blir bra eller bättre av träning. Det finns säkert en sanning i det och jag har verklige rört på mig i hela mitt liv utan att vara fanatisk men så fort något blir den enda sanningen så blir jag misstänksam. När vi ägnar oss åt något där vi får mening, gemenskap, något att göra och bekräftelse så påverkar det oss stark. Finns det fler sätt att uppnå de behoven? Vår kropp ska vara i rörelse, det är den gjord för, men hur mycket? Kan balans vara meningen här också som på många andra ställen? Många frågor har jag och mina varför frågor tar aldrig slut.

Vad är coachsamtal .                Min hemsida

 

2018

Nytt år – 2018

Nu går jag in på mitt 70:e år och enligt  Bodil Jönson; min fjärde levnadsålder!

Det här är den märkligaste och vilsnaste perioden i mitt liv! Vem är jag nu och vad är min uppgift nu? Mina tankar sysslar mest med frågor av den karaktären, vad ska jag göra nu? vad är meningen nu? hur ska jag tänka?

Tidigare faser har varit mycket mer självklara, växa upp – studera – få ett yrke, hitta partner – bilda familj – uppfostra barn, barnen växer upp – flyttar hemifrån – tid för egen karriär och egen tid. Men nu är ingenting självklart och tydligt och det värsta är känslan av att inte räknas med i samhället. Det är som om det är självklart att gå in i ohälsa och bli omhändertagen – fast omvårdnaden och omhändertagandet idag är verkligen inte det jag menar med omvårdnad – jag ser det mer som förvaring.

Men jag känner mig inte färdig – det finns mer att ge och dela med sig av. senaste forskningen visar att vår hjärna utvecklas hela vårt liv. Vi bildar ständigt nya hjärnceller och våra kopplingar i hjärnbarken blir fler och fler vilket gör att vi har en stor kompetens att se sammanhang och koppla ihop olika erfarenheter och scenarier med varandra. Vi förstår alltså först nu att när vi gör så här så kommer det att bli så och så.Okej, nu händer det här och det måste förstås bero på att vi gjorde så och så tidigare.

Jag vill inte sätta på mig offerkoftan och ge mig utan jag väljer att fortsätta jobba 5 år till har jag bestämt och också tagit beslutet att det är jag som bestämmer det. Men ingenting är självklart längre och jag möter mycket förvåning över mitt ställningstagande. Det är svårt att förstå hur ett samhälle bara kan kasta bort all kompetens som människor över 60 år besitter! Många som pensioneras blir också förvirrade och vilsna och alldeles för många går in i depressioner. Jag önskar att det fanns vårdcentraler för 60+ där det fanns kunskap om hela människan – hur hon/han hänger ihop. Inte en som kan hjärta, mage , skelett och kanske någon som kan psyke. Vi människor är hela – inte uppdelade i delar!

Trycket på de yngre blir ju enormt, de ska föda barn, göra karriär, utvecklas personligt, och följa med i all information som finns medan vi i den här generationen ska återgå till markservicen för att de ska orka! Men våra barns småbarnsår kommer inte tillbaka och jag som mormor/farmor kan inte ersätta mamma, bara vara ett komplement Ja, jag skriver mamma för min upplevelse är att det fortfarande är kvinnor som tar störst ansvar hemma. Det är i alla fall de som bär och föder barnen och det ska de helst göra så där i förbifarten! Och om de inte gör det så kommer konsekvensen vid pensioneringen – betydligt lägre pension än männen!

När jag skriver märker jag hur vilsen och desillutionerad jag är och när jag går tillbaka till min ungdom på 50-60-talet så ser jag en stor skillnad på vår framtidstro. Vi visste att vi skulle få jobb – vi trodde på en bättre framtid, både ekonomiskt och med större jämställdhet. Nu när jag ser tillbaka på vad som hänt känner jag mig väldigt besviken, vi har inte kommit många steg framåt och min insikt blir att all förändring tar lång, lång tid. Det går inte rakt heller utan verkligen som vi brukar säga – förändring är som att dansa tango- 2 steg framåt och ett steg bakåt. Just nu känns det som om vi tar steget bakåt.

Jag har nu kommit till det stadiet att jag letar efter de tillfällen när jag mår bra, känner lust och stimulation. Nyfikenheten är en av mina starkaste drivkrafter och jag mår så bra när jag är i miljöer där vi lär nya saker. Jag letar också sammanhang och vill veta hur saker och ting fungerar och varför, så det blir mycket läsa. Det skulle också vara kul att hitta några likasinnade människor.

Mitt jobb som coach och förändringskonsult är också mycket meningsfullt och känns kul. Mitt senaste verktyg Mindful Tapping som grundar sig på aktuell hjärnforskning är mycket intressant och något jag gärna vill jobba mer med och sprida till många!

Se mer på bsjode.se

 

Vad ska jag välja?

Vilken av de här miljöerna är vackrast? Var vill jag helst vistas? Var är det bäst för mig att vara? Många frågor med många svar kanske? Tänk om jag väljer fel?

Ja, hur ska jag veta vad som är bäst för mig – ska jag tänka på just nu eller framåt?

Har ni tänkt på hur ofta vi gör val – en gång om dagen eller hundra? Ofta är det i alla fall och många gånger tänker vi inte ens på att vi väljer – det går av sig självt – omedvetet!

Nu i juletid är det mycket val av julklappar och efter nyår brukar vi välja mellan nysatsningar i våra liv.

Vad är det nu som styr vad vi väljer? Det kan vara mycket – ibland är det längtan efter något/någon eller önskan att undvika något. Rädsla är också en mycket vanlig anledning till våra val och vi kanske kan sammanfatta det med att det är våra behov som är våra stora drivkrafter. Men känner alla till sina behov och vågar vi se dem överhuvudtaget? Ja, jag påstår i mina coachsamtal att det här är vår största utmaning i livet och det kräver stort mod att lära känna oss själva på de här områdena.

Många av oss har gjort oss bilder över verkligheten, ritat kartor brukar jag säga, och när de inte stämmer med vad som sker i livet så kallar vi det gärna för misslyckanden. Men det var ju bara en karta som vi ritat!

När vi vågar se våra behov så kan vi också förstå våra drivkrafter och då blir det lättare att navigera/välja i livet. De blir våra kompasser och vi kan styra våra fordon efter den kompassen och inte låta andra styra åt oss så att vi blir passagerare i våra liv. Kompassen hör vi inom oss och det brukar vara en stor anledning till att många kommer till mina coachsamtal och vill ta reda på mer om sig själva och hitta sina inre kompasser.

När jag vet vad jag har för behov och har modet att se dem så är möjligheten att jag själv väljer, dvs jag styr, och inte bara följer med någon/några andra mycket större. Det kanske inte blir som kartan jag ritade men det var ju bara en karta, utan jag kommer att känna att saker och ting är rätt och må bra! Vilken utmaning, va???

Autentiskt ledarskap – äkta ledarskap?

För mig är ledarskap något som finns i varje människa, någon benämnde det självledarskap idag. Det är ett mycket bra ord för det innebär just det här att leda sig själv och med de ändrade arbetsrutiner som kommer idag så blir det här mer och mer betydelsefullt. Våra arbetsuppgifter blir  mer självständiga och vi behöver kunna leda oss själva mot målstyrda resultat där våra chefer kanske inte alltid finns i närheten eller ens i vår egen fysiska miljö. Och även när hen finns i rummet intill, så har varje medarbetare i våra organisationer ett ansvar som handlar om ledarskap. Om något blir fel eller det är problem i arbetslaget så har faktiskt alla ett ansvar för att ta upp frågan, vi kan inte bara skylla på chefen.

När jag lägger till ordet autentiskt så betyder det för mig att jag behöver hitta min”äkta” ledare, dvs den som är rak och ärlig och inte manipulerar sig själv och sin omgivning via en dold agenda. Den personen hittar jag framför allt genom att  iakta mitt betende och mina reaktioner på egna livserfarenheter av olika slag. Men då behöver jag stanna upp – registrera – analysera och reflektera över dem så att de kommer upp i mitt medvetande och att jag inser vad det är jag egentligen vill, jag väljer medvetet ut de beteenden som jag vill behålla. Mina livsrefarenheter är både svåra och lätta och jag behöver ta alla reaktioner på dem till mig.

Vi är många som lurar och låtsas inför oss själva vad vi egentligen vill och när vi har rollen att leda andra så är det alltid några av våra medarbetare som känner våra dubbla budskap och som far illa av dem och blir förvirrade. Idag  pratar vi om att den främsta kompetensen som framtidens ledare behöver är förmågan att leda sig själv och att vara autentisk-äkta.

Det är därför vi behöver hitta våra egna ledare, våra inre ledare och till det krävs det mod och vilja. Att arbeta som bollplank/ coach till någon som är modig nog att ge sig in på den resan är en spännande och härlig utmaning. För det är verkligen en utmaning – att gå från ett omedvetet ledarskap till ett medvetet.

Att framföra ett stort och kraftfullt fordon kräver att jag tar fram min egen styrka och målinriktning så att jag vet vart jag ska, jag behöver hålla mig till lederna för att inte köra vilse och komma på avvägar. Och när jag vill ta ut svängarna kan jag välja ett annat fordon som kan ta sig fram utan färdigställda leder och vägar – kanske ta mig fram med bara mina egna fötter!

Att vara stilla i stillheten

Vi lever våra liv i mycket hög hastighet, vår agenda ska alltid vara fylld för att många av oss ska må bra. Vi vill att det ständigt ska hända intressanta och spännande saker som är positiva och som känns bra. Vi vill ständigt förflytta oss framåt, vad det nu är, och har svårt att vara stilla. Det gör att vi kämpar och kämpar i situationer som är omöjliga. Det är inte bra att ge upp på en gång men inte heller att kämpa när något är omöjligt.

När vår bild av livet är så, finns en stor grogrund för besvikelser och känsla av misslyckanden. Det är som blomman på bilden – när vi försöker blomma på fel årstid, dvs när omgivningen, hösten, inte ger de rätta förutsättningarna för oss att blomma ut så blir det fel, blomman fryser och dör. Men vi dör inte utan precis som den så drar vi oss tillbaka , slickar våra sår och kommer oftast igen. Blomman på ena kvisten kan dö men vår rot och själva fästet i jorden behöver vi skydda med löv och granris för att vår ros ska överleva den tuffa och kalla vintern.

Allt i naturen lever i cykler av rörelse och snabbhet, och även vi människor behöver den cykeln. Men när vårt behov att stillastående och vila uppkommer så kallar vi det många gånger för sjukdom. Allt som växer, och vi växer hela vårt liv – utvändigt och invändigt- har faser av tillväxt och mognad. Det verkar som livet försätter oss i situationer som får oss att reagera på olika sätt där vi ibland ska agera och ibland vara stilla och mogna,växa invändigt. Många har svårt att acceptera tonårsålderns slapphet, icke görande, men som gammal barnavårdslärare som utbildat i barns och människors växande, så vet jag att det sker massor av tillväxt invändigt i den åldern.

Piaget talar om assimilering, ordet kommer från biologin, och innebär att vi testar, smakar på och väljer ut det vi vill infoga i våra liv och med vår personlighet. Det här tar tid och energi och är ett tufft jobb. Många gånger gungar vårt underlag och vi tappar fortfästet i våra liv. Men så måste det vara för att vi ska gå vidare!

Vi behöver alla höst och vinterperioder i våra liv, dvs tid för vila, mognads och assimileringsprocesser och det går inte att rusa vidare hela tiden.

I våra egna liv så har vi olika ålderscykler där det här naturligt inträffar, jag  är just nu mellan arbetsåldern och pensionsåldern och det finns vissa mönster här som vi förväntas gå in i. Jag har just upptäckt att de mönstren inte passar mig och nu är en period av stillhet för att se och hitta nya former som är mina. Att vara stilla i stillheten är något som jag har svårt för och som i sin tur skapar en massa känslor av skilda slag. Jag ser också att konsekvenserna i våra arbetsliv blir svåra för både individer och organisationer när tempot ökar och ökar hela tiden. Många förväntas ”leverera”, är det nya ordet, hela tiden och några tider för återhämtning, reflektioner och mognad ges inte. Det är inte så lätt idag att rekrytera chefer och ledare och på många tjänster är det mycket snabb omsättning av personal, på vissa ställen stannar en chef i 7-8 månader. På den tiden hinner de inte ens komma in i jobbet. Vi behöver ändra på våra förväntningar på de här tjänsterna och skapa arbetsmöjligheter med tydliga roller, ansvar och befogenheter. Ingen organisation presterar sitt bästa under sådana här förutsättningar och det är ju det som är målet!

Ni som tar de här jobben – se till att ni får tid för analys, reflektion och mognad och skaffa er bra stödfuntioner runt er – gärna en egen coach!

 

 

När är det katastrof?

Här är en berättelse som jag ofta återvänder till i mina tankar när något händer i livet och frågan är verkligen hur vet vi om något som sker är bra eller dåligt?

”Den gamle mannen och hans son”

”Det var en gång en gammal man i en by i Kina , mycket fattig , men även kungen var avundsjuk på honom då han hade en mycket vacker vit häst.

Kungen erbjöd fabulösa pengar för hästen men mannen sa: Denna häst är inte en häst för mig han är en person. Och hur skall man kunna sälja en person, en vän? Mannen var mycket fattig men han sålde aldrig hästen.

En morgon upptäckte han att hästen saknades i stallet. Hela byn samlades och man sa: din gamle tok! Vi förstod att hästen skulle bli stulen en dag. Det hade varit bättre att sälja den. Vilken olycka!!”

Den gamle mannen sa : ” Jag går för långt om jag säger det. Säg bara att hästen inte finns i stallet . Detta är ett faktum; allt annat är en värdering. Huruvida det är en olycka eller en välsignelse vet jag inte eftersom det här bara är ett fragment. Vem vet vad som händer härnäst?”

Folk skrattade åt den gamle mannen. De hade alltid vetat att han var litet tokig. Men efter femton dagar kom hästen plötsligt åter en kväll. Han var inte stulen , han hade rymt till vildmarken. Och inte nog med det , han förde med sig ett dussin vildhästar tillbaka.

Återigen samlades människorna och nu sa de: ” Gamle man du hade rätt. Det var ingen olycka, det har verkligen visat sig vara en välsignelse.”

Den gamle mannen sa: ” Återigen går ni för långt. Säg bara att hästen är tillbaka…….vemvet om det är en välsignelse eller inte? Det är bara ett fragment. Ni läser ett enda ord i en mening- hur skall ni kunna värdera hela boken?”

Denna gång hade människorna inte mycket att säga men inom sig visste de att han hade fel. Tolv vackra hästar hade ju kommit……..

Den gamle mannen hade en enda son som började rida in vildhästarna. En vecka senare föll han från en häst och bröt benen. Människorna kom tillbaka igen och stod runt om och sa: ” Än en gång har du haft rätt. Det var en olycka. Din ende son kan inte använda sina ben och i din höga ålder var han ditt enda stöd. Nu är du fattigare än någonsin.”

Den gamle mannen sa: ”Ni är besatta av värderingar! Gå inte så långt. Säg bara att min son brutit benen. Ingen vet om det är en olycka eller en välsignelse. Livet kommer i fragment och mer får man aldrig.”

Efter några veckor hände det sig att landet gick ut i krig och alla unga män i byn tvingades gå ut som soldater. Bara den gamle mannens son lämnades eftersom han var krympling.Hela byn grät eftersom man säkert skulle förlora striden och de förstod att de flesta av de unga männen inte skulle återvända.De kom till den gamle mannen och sa: Du hade rätt gamle man- det visade sig vara en välsignelse. Din son må vara krympling, men han finns fortfarande kvar hos dig. Våra söner är borta för alltid.”

Den gamle mannen sa återigen: ” Ni bara värderar och värderar. Ingen vet! Säg bara att era söner har tvingats till armen och min son har sluppit. Men bara något större, helheten, vet om det är en välsignelse eller en olycka.”

När du ständigt värderar och bedömer det som sker så blir det svårt att bara följa med i livet.

När du ser delarna och tolkar dem innan skeendet är färdigt vet du ju egentligen inte vad som skall hända. Intellektet , vårt huvud och våra tankar önskar sig alltid värderingar och former eftersom rörelse ofta känns äventyrligt och obekvämt.

I själva verket slutar aldrig resan. En stig tar slut, en annan börjar. En dörr stängs, en annan öppnas. Du når en topp och det finns alltid en ännu högre topp att nå. Livet är en ändlös resa.

Bara de som är så modiga att de inte bekymrar sig om målen, utan nöjer sig med resan, nöjer sig med att leva i stunden och växa i den, bara de förmår njuta av livet.

                      Livet kan bara förstås baklänges – men måste levas framlänges