

Här är en berättelse som jag ofta återvänder till i mina tankar när något händer i livet och frågan är verkligen hur vet vi om något som sker är bra eller dåligt?
”Den gamle mannen och hans son”
”Det var en gång en gammal man i en by i Kina , mycket fattig , men även kungen var avundsjuk på honom då han hade en mycket vacker vit häst.
Kungen erbjöd fabulösa pengar för hästen men mannen sa: Denna häst är inte en häst för mig han är en person. Och hur skall man kunna sälja en person, en vän? Mannen var mycket fattig men han sålde aldrig hästen.
En morgon upptäckte han att hästen saknades i stallet. Hela byn samlades och man sa: din gamle tok! Vi förstod att hästen skulle bli stulen en dag. Det hade varit bättre att sälja den. Vilken olycka!!”
Den gamle mannen sa : ” Jag går för långt om jag säger det. Säg bara att hästen inte finns i stallet . Detta är ett faktum; allt annat är en värdering. Huruvida det är en olycka eller en välsignelse vet jag inte eftersom det här bara är ett fragment. Vem vet vad som händer härnäst?”
Folk skrattade åt den gamle mannen. De hade alltid vetat att han var litet tokig. Men efter femton dagar kom hästen plötsligt åter en kväll. Han var inte stulen , han hade rymt till vildmarken. Och inte nog med det , han förde med sig ett dussin vildhästar tillbaka.
Återigen samlades människorna och nu sa de: ” Gamle man du hade rätt. Det var ingen olycka, det har verkligen visat sig vara en välsignelse.”
Den gamle mannen sa: ” Återigen går ni för långt. Säg bara att hästen är tillbaka…….vemvet om det är en välsignelse eller inte? Det är bara ett fragment. Ni läser ett enda ord i en mening- hur skall ni kunna värdera hela boken?”
Denna gång hade människorna inte mycket att säga men inom sig visste de att han hade fel. Tolv vackra hästar hade ju kommit……..
Den gamle mannen hade en enda son som började rida in vildhästarna. En vecka senare föll han från en häst och bröt benen. Människorna kom tillbaka igen och stod runt om och sa: ” Än en gång har du haft rätt. Det var en olycka. Din ende son kan inte använda sina ben och i din höga ålder var han ditt enda stöd. Nu är du fattigare än någonsin.”
Den gamle mannen sa: ”Ni är besatta av värderingar! Gå inte så långt. Säg bara att min son brutit benen. Ingen vet om det är en olycka eller en välsignelse. Livet kommer i fragment och mer får man aldrig.”
Efter några veckor hände det sig att landet gick ut i krig och alla unga män i byn tvingades gå ut som soldater. Bara den gamle mannens son lämnades eftersom han var krympling.Hela byn grät eftersom man säkert skulle förlora striden och de förstod att de flesta av de unga männen inte skulle återvända.De kom till den gamle mannen och sa: Du hade rätt gamle man- det visade sig vara en välsignelse. Din son må vara krympling, men han finns fortfarande kvar hos dig. Våra söner är borta för alltid.”
Den gamle mannen sa återigen: ” Ni bara värderar och värderar. Ingen vet! Säg bara att era söner har tvingats till armen och min son har sluppit. Men bara något större, helheten, vet om det är en välsignelse eller en olycka.”
När du ständigt värderar och bedömer det som sker så blir det svårt att bara följa med i livet.
När du ser delarna och tolkar dem innan skeendet är färdigt vet du ju egentligen inte vad som skall hända. Intellektet , vårt huvud och våra tankar önskar sig alltid värderingar och former eftersom rörelse ofta känns äventyrligt och obekvämt.
I själva verket slutar aldrig resan. En stig tar slut, en annan börjar. En dörr stängs, en annan öppnas. Du når en topp och det finns alltid en ännu högre topp att nå. Livet är en ändlös resa.
Bara de som är så modiga att de inte bekymrar sig om målen, utan nöjer sig med resan, nöjer sig med att leva i stunden och växa i den, bara de förmår njuta av livet.
Livet kan bara förstås baklänges – men måste levas framlänges